Millasträning

Idag när jag kom hem låg den där på hallgolvet





Det va ju de där med saker man kan "råka" göra sådär runt midnatt när man e sjuk å uttråkad.
Egentligen va de ganska planerat, jag behövde bara bestämma mig - å de gjorde jag då.
Men ja tänkte ni kan få den lilla historien om Göteborgsvarvet från början.

Jag har tränat till och från i många år, men att springa har aldrig varit min grej. Ja har skyllt på de mesta, så som att ja väger några kilo för mycket, till att ja har fel kroppsbyggnad och ja allt annat man kan komma på. 2 h spinning - gärna! 2 km löpning - döden. Men ändå fanns tanken att ja någon gång skulle springa Göteborgsvarvet, helst innan ja fyllde 28 ( å va just de kom ifrån vet ja knappt). Så förra hösten satt ja hemma en kväll å tänkte, å kom fram till att ja tränat väldigt regelbundet och legat på ett snitt på minst 3 ggr i veckan i ca ett år. Så va de någon gång ja skulle ta tag i löpningen så va de då kändes de som.
Sagt och gjort, ja anmälde mig, skrev ut de på facebook (då e de svårare att backa ur sen). Lät hösten gå och bestämde mig för att från och med januari springa 2 ggr i veckan, å sen öka upp de till 3 gånger efter ca 2 månader.
Målet va hela tiden att ta mig springande (joggande) runt, inga tidskrav mer än att klara "repet".
Löpträna gjorde jag, även om de sällan blev 3 ggr. 2 km blev 4 och 8 och 12.
Några veckor innan loppet fick ja lite panik över att ja aldrig sprungit längre än just 12, och gav mig ut och sprang 16 km, och drack under tiden ( vilket ja aldrig gjort innan, men insåg att de va bra att ha provat de)
Varvet kom och ja tog mig runt, ja sprang hela vägen, drack på varenda kontroll och kom i mål efter 2:26.
Ja gjorde de! Men tyvärr kände ja inte den glädjen.. ja e för mycket tävlingsmänniska och va inte alls nöjd me tiden.
Någonstans hade ja hoppas på att gå under 2:15 men hade insett redan innan ja startatade att de inte skulle hända.
Efter loppet mådde ja bra, stel som en pinne på kvällen men i övrigt inga problem:)
Ja har fortsatt springa till och från sen dess, och utan att ja insett de så springer ja sällan under 4 km längre men heller inte ofta över 8 - innan ett löppass har ja fortfarande tanken att de e ju "så jobbigt" att springa..  å varje gång ja e ute tänker ja att "nä de e ju inte de längre".
Men tiden, den har alltid legat där å gnagt, å ja som bara skulle göra ett varv insåg ganska snart att ja ville göra ett till..
Så anmäld är jag, därav tidningen som låg på hallgolvet när jag kom hem. Jag är inte realistisk, men ja ska vara ärlig.
För att ja ska vara nöjd när ja kommer imål så ska ja in under 2 timmar!

De är dags å börja träna tror ja..