Tanken

I lördags när jag var ute och sprang i kylan så nämnde jag ju att jag hade kommit på en sak.
Ja har sen grunnat på hur jag ska formulera mig, för känslan jag fick va riktigt skön och gav mig insikt.
Men att berätta i ord är svårare har jag nu insett, men jag ger det ett försök.

Stället där jag sprang var runt den sjö jag växte upp (ja inte runt sjön såklart, men väldigt nära). Runt sjön är det 2,5 km.
Jag kommer ihåg när jag va liten och farmor och farfar kom på besök, då visste jag att frågan skulle komma. Ville jag gå med runt? Jag gillar min farmor och farfar väldigt mycket och som liten ville jag såklart gå med, även om jag egentligen inte ville just gå, tyckte de va fasligt långt. Ja ville bara umgås.
Så jag gick, men de va långt.

Några år senare så började skolidrotten innehålla löpning någon gång per termin. Jag alltid hopplöst dålig (vilket ju klasskamrater i den ålder gärna påpekar). Ofta i samband med dessa gånger fick jag för mig att börja löpträna.. På med kläder och ut och runt.
Att stanna fanns inte, blodsmak i munnen och jag kände mig som en foldhäst - men runt skulle jag. Och runt kom jag alltid, kom hem och sen gick det 6 månader till nästa gång.. för de va ju SÅ jobbigt.

Hur mycket jag än gillar "min" sjö, så har den inte dom mest positiva träningsminnena.
 
Tills i lördags.
Jag frös, men tanken som slog mig va hur lätt jag sprang runt. Det va aldrig jobbigt, jag njöt.
2,5 km är inte längre jätte långt, tvärt om är de för mig ganska så kort idag. 
Så jag sprang där, mindes blodsmaken i munnen och drog på smile banden. Njöt. Det här va inte ett dugg jobbigt!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0